Hon ligger bakom flertalet av alla narkotikabrott

Varför ökar narkotikabrottsligheten i Sverige? Snutkoll.se kan avslöja att bakom den största delen av ökningen står en ensam kvinna; en av ledarna för en av förra århundradets kanske största internationella sammansvärjningar. Lyssna här:

Någon gång under 2011 ringer en privatperson polisen och berättar att denne har hittat en misstänkt cannabisodling i skogen. När de anländer till platsen finner polisen mycket riktigt 32 stycken cannabisplantor planterade tillsammans på en liten höjd. En anmälan om framställan av narkotika upprättas. Så långt är allt normalt.

Tidigt på morgonen dagen efter görs dock ett tillägg till anmälan: de beslagtagna plantorna ska också bokföras som 32 stycken försök till överlåtelse av narkotika (alltså ett försök till langning) då det enligt tillägget finns utredningsuppgifter som tyder på detta. Några sådana utredningsuppgifter redovisas aldrig, eftersom att de inte finns.

Istället handlar det om att polisen pressar upp antalet anmälda narkotikabrott för att det ska framstå som att de når ett högre resultat. Ett annat exempel på att få bättre statistik är att dela upp misstänkta narkotikabrott i flera anmälningar.

Till exempel: En person ägnar sig åt överlåtelse av narkotika (en s.k. langare) och marknadsför sin verksamhet genom att skicka ut sms med erbjudanden till potentiella kunder. Personen blir gripen av polisen och telefonen beslagtagen. Detta borde leda till att en anmälan om försök till överlåtelse av narkotika upprättas – men nu har personen i fråga nyligen skickat ut 150 stycken sms till olika nummer där hen erbjuder dem att köpa narkotika. Därför bokförs istället 150 stycken misstänkta försök till överlåtelse. Detta tillvägagångssätt när det gäller att bokföra narkotikalangning är tyvärr allt för vanligt förekommande.

Ett annat sätt att med små insatser höja statistiken över misstänkta narkotikabrott är att fokusera på kända missbrukare och utreda dem för ringa narkotikabrott; för att göra sig skyldig till ringa narkotikabrott räcker det nämligen med att ha narkotika i kroppen. Dessa kan sedan gripas och kroppsbesiktigas flera gånger i veckan och således hålls statistiken uppe. Denna arbetsmetod ledde i ett fall till att det i ett enskilt län fanns tio individer som misstänktes för 150 st narkotikabrott under ett och samma år. Tillsammans stod de för 10 procent av länets narkotikabrottslighet.

Vi vet vid det här laget att polismyndigheten spetsar resultat. Vi vet också att det är ett problem som inte går att spåra till enskilda poliser. Vi vet att det är strukturellt.

Frågan är då varför polismyndigheten är intresserad av att presentera resultat som inte stämmer? Varför är det inte direkt kontraproduktivt av polisen att mixtra med sina resultat?

Frågan är inte enkel och det finns, som med det mesta, flera olika faktorer som väger in. Vissa saker kan vi dock konstatera påverkar utvecklingen av polismyndigheten negativt:

Sedan slutet av 80-talet har offentlig verksamhet (t.ex. skola, sjukvård och polis) stegvis övergått till att förvaltas genom liknande (och samma) principer som gäller för privata företag på en fri marknad. Detta kallas för New Public Management (NPM). Metoden härstammar från Storbritannien och Margaret Thatcher, landets premiärminister åren 1979-1990. Metoden har idag spridits över i princip hela världen och omfattar alltså inte enbart den svenska polismyndigheten utan mer eller mindre all offentlig förvaltning i Sverige.

En viktig del av NPM är införandet av konkurrens mellan offentliga verksamheter –  utförsäljningarna av skola och sjukvård är ett exempel på hur man uppnått detta.

Tidigare arbetade myndighetschefer bland annat med att fokusera på verksamhetens riktning, genom implementerande (d.v.s. införandet) av ideologier i verksamheten, detta ansåg man skulle leda till de önskvärda resultat på lång sikt. Med NPM har dock detta synsätt, att processerna är viktiga för att uppnå resultaten, förändrats. Istället har det blivit resultaten som ska mäta hur effektiv ett visst arbetssätt eller myndighet är, och således hur väl de står sig i konkurrensen mot andra alternativ. Problemet med detta är dock att många önskvärda resultat inom den offentliga verksamheten inte går att mäta.

NPM bygger på erfarenheter från verksamheter som sysslar med produktionen av varor, och då är resultatet lätt att mäta i kvantiteter. En verksamhet som på sikt vill bidra till samhällsbyggnaden och positiva förändringar kan inte mäta resultaten på samma sätt. Sysslar en myndighet med dessa områden, som exempelvis Polismyndigheten gör i sitt brottsförebyggande arbete, är resultatet nästan omöjligt att mäta. Hur mäter man antalet brott som inte har begåtts?

Vi har alltså ett system där Polismyndigheten gynnas av att fokusera på kvantitet istället för på kvalitet. Ett system där polistjänstemän på alla nivåer uppmuntras att utreda ringa narkotikabrott istället för att fokusera på metoder för att minska narkotikamissbruket – som ju är orsaken till narkotikabrotten till att börja med. Samtidigt framstår myndigheten genom denna prioritering som mer effektiv än om den verkat brottsförebyggande, eftersom mätinstrumenten inte är tillräckliga. Problematiken med kriminalitet är ju trots allt effektivast undanröjd om kriminaliteten inte existerar.

Thatchers New Public Management hyllas på grund av denna inbyggda felkonstruktion; för att ha gjort förvaltningen mer effektiv. Effektiviteten är också helt beroende av införandet av NPM, men endast för att metoden inneburit en omställning till produktion av mätbara resultat.

Polisen har helt enkelt blivit effektivare, på att göra fel saker.