JO kritiserar polisen efter vår anmälan.

JO kritiserar polisen efter vår anmälan.

På grund av polisens agerande i samband med en antirasistisk motdemonstration i Stockholm den 12 November 2016 valde vi att göra en JO-anmälan. Anmälan rörde bland annat att polisen fotograferat passagerarna i en buss med motdemonstranter samt fotograferat deras identitetshandlingar utan någon laglig grund.

Nu kritiserar Justitieombudsmannen (JO) polisen för agerandet.

När ingen förundersökning inletts har polisen inte någon laglig grund att med tvång fotografera en person. När fotografering genomförs i samband med kroppsvisitation spelar det inte någon roll om personen som fotograferas samtyckt till detta eller inte, polisen har oavsett inte befogenhet att fotografera personen. Polisen får vidare kritik för att insatsen inte dokumenterats och att det inte varit klart vem som fört befäl.

Att polisen brutit mot lagen är givetvis mycket problematiskt.

Vad som är än mer problematiskt är att JO flera gånger tidigare kritiserat polisen för att fotografera enskilda personer utan rättsligt stöd, bland annat två gånger under 2015 och 2016. Polisen har vid det senare av dessa tillfällen uppgett att myndigheten har för avsikt att informera och utbilda polisanställda med syftet att bättre sprida kunskapen om hur fotografering får ske. Trots detta har alltså polisen återigen fotograferat enskilda utan laglig grund.

JO menar att det därför är angeläget att arbetet med att informera och utbilda polisanställda fortsätter.

I vår mening är detta en minst sagt underlig slutsats. Det framstår nämligen som uppenbart att polisen inte alls har utfört detta arbete, eller åtminstone att detta arbete har misslyckats. Hur arbete som inte påbörjats ska kunna fortsätta är oklart. Likaså är det svårt att föreställa sig att ett arbete som under två år tid inte uppnått något resultat ska kunna lösa frågan bara det får fortsätta.

Dessutom vet vi, från den erfarenhet vi samlat på oss under åren vi arbetat med dessa frågor, att detta inte är en fråga om dålig information eller att polisen inte är tillräckligt utbildad i hur lagen fungerar. Att fotografera enskilda utan laglig grund, särskilt vid motdemonstrationer, är en arbetsmetod för polisen. Det är inget misstag. Man anser sig behöva använda sig av dessa åtgärder och gör det, om lagen inte tillåter detta är det lagen som får ändra på sig.

Av denna anledning blir JO-kritik ofta helt verkningslös. Polisen fortsätter att arbeta på samma sätt. När JO söker en ansvarig skyller myndigheten i detta fall på att det inte funnits någon ansvarig eller att det åtminstone varit otydlig vem som ansvarat för filmningen. Vi har svårt att tro på att detta stämmer men om det nu gör det är det för den delen inte mindre allvarligt.

Polisen har i så fall varit utan en tydlig befälsordning vid en mycket omfattande polisinsats genom vilken enskildas rättigheter kränkts.

Trots att kritiken inte verkar leda någon vart anser vi ändå att man ska anmäla polisen. Framför allt för att det tillåter oss att se mönster som detta.

Sanningen är dock den, att det i dagsläget inte finns någon vidare fungerande kontroll av polismyndigheten, åtminstone inte någon som kan tvinga igenom förändringar. JO har ofta mycket vettiga saker att säga och är till och från mycket hård i sin kritik av polismyndigheten, men det inte mer än just detta: kritik. Vi kan inte stannar där. Vill vi se till att vi får ett tryggare samhälle måste övervakningen av polisen demokratiseras. Vi menar att det därför behövs civila organisationer som håller polisen ansvarig, genom utbildning, genom undervakning.

Tills dess att polismyndigheten på riktigt kan hållas ansvarig inför oss, samhällets invånare, kommer nog tyvärr väldigt lite förändring att ske.

Polisen får inte hindra dig från att filma, färsk JO-kritik bekräftar behovet av Undervakning!

Polisen får inte hindra dig från att filma, färsk JO-kritik bekräftar behovet av Undervakning!

Vi på snutkoll.se framhåller ofta vikten av att filma polisen när en som privatperson blir vittne till övergrepp eller maktmissbruk.

Av denna anledning har vi även startat Projekt Lillasyster som syftar till att lära ut hur en går tillväga när en filmar polisen.

När vi är ute och föreläser har vi dock upptäckt att de flesta inte vet att det inte finns något förbud mot att filma poliser på allmän plats.

Ofta är dessutom anledning till detta att man har försökt att filma polisen och då blivit tillsagd att sluta eller rent av fysiskt stoppad. Det synes som att strategin att en eller ett par polistjänstemän positionerar sig emellan ingripandet och den som filmar detta är satt i system av poliskåren.

Därför välkomnar vi den kritik som JO igår lämnade över polisens bemötande av en person som filmade ett ingripande.

Beslutet berörde bland annat att en person filmade när en annan person blev bortförd av en uniformerad polis och att två civilklädda poliser ställde sig i vägen för honom när han filmade. Den ena polisen höll upp en mobiltelefon som om hon filmade den person som filmade ingripandet.

JO konstaterar följande:

(I beslutet är den filmande personen anonymiserad och benämns i citatet endast som AA)
”Det finns inte något generellt förbud mot att fotografera någon utan samtycke (se NJA 2017 s. 393). Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det viktigt att den som upplever att polisen t.ex. använder våld på ett felaktigt sätt har en möjlighet att dokumentera detta. Att enskilda kan filma polisens ingripanden innebär också att allmänheten får en möjlighet till insyn i polisens arbete. Samtidigt måste en polis självklart få vidta åtgärder om någon som filmar agerar på ett sätt som hindrar polisens arbete. Normalt finns det ett visst utrymme för olika bedömningar av om ett visst agerande hindrar polisens arbete.

Endast den omständigheten att den som filmar beter sig provokativt eller har en negativ attityd är dock inte skäl för att hindra honom eller henne från att filma. Att en polis känner obehag inför att filmas i sin tjänsteutövning är inte heller ett sådant skäl. För att polisen ska få hindra någon från att filma måste det enligt min mening krävas att han eller hon på något konkret sätt hindrar polisens arbete

En i de flesta fall lämplig första åtgärd från polisen när någon hindrar polisens arbete genom att filma är att i korthet förklara hur han eller hon hindrar polisens arbete och att be honom eller henne att sluta agera på det sättet. Den som filmar ges därigenom en möjlighet att överväga om han eller hon kan filma på ett sätt som inte hindrar polisens arbete, t.ex. genom att inte vara alltför närgången. Först om personen trots detta fortsätter att hindra polisens arbete finns det skäl att överväga mer ingripande åtgärder.

Polismyndigheten har anfört att de två poliserna inte hindrade AA från att filma, men distraherade honom eftersom han riskerade att störa polisens arbete. Av filmen från händelsen framgår dock tydligt att poliserna under en kort stund aktivt försvårade för AA att på avstånd filma ingripandet mot den person som förts åt sidan av en annan polis. Om syftet var att förhindra att AA skulle störa ingripandet genom att gå fram till platsen där det genomfördes hade enligt min mening en lämplig åtgärd – i stället för att försvåra för honom att filma – varit att säga till honom att inte gå närmare.
När det gäller det sätt poliserna försvårade för AA att filma på vill jag börja med att framhålla att det är en självklarhet att en polis i sitt arbete ska uppträda professionellt och korrekt. Det framgår bl.a. av 10 § polisförordningen som anger att anställda inom polisen i arbetet ska uppträda på ett sätt som inger förtroende.
Utredningen ger inte stöd för att den polis som höll upp en mobiltelefon faktiskt filmade AA. Jag utgår därför i min bedömning från att hon inte filmade. Jag vill dock erinra om att JO tidigare uttalat att polisen inte utan uttryckligt stöd i lag får fotografera en enskild med tvång eller annars mot deras vilja eller fotografera en enskild person som ett led i ett tvångsingripande (se t.ex. JO 2013/14 s. 160, dnr 3445-2011 och 3446-2011, och JO 2015/16 s. 122, dnr 1422-2014).
Att ställa sig i vägen för någon som filmar ett polisingripande och ge sken av att själv filma med en mobiltelefon på det sätt som poliserna gör i AA:s film är inte professionellt. Det är inte heller ett beteende som inger förtroende. Poliserna har förklarat sitt agerande med att de tyckte att AA betedde sig barnsligt och att de speglade hans beteende. Att någon beter sig provokativt eller respektlöst mot en polis innebär dock inte att en polis kan agera på samma sätt. En tjänsteman ska självfallet bete sig korrekt även om en enskild är arg, upprörd eller på något annat sätt upplevs som besvärlig (se JO 2016/17 s. 139, dnr 678-2015). Jag har tidigare påtalat vikten av att en polis aldrig får låta sig påverkas av att han eller hon känner irritation eller ilska över en persons uppträdande i samband med ett ingripande (se JO 2017/18 s. 231, dnr 7422-2015).

Det sätt som poliserna agerade på lever inte upp till de krav som ställs på en polis. Det inträffade visar att det finns anledning för Polismyndigheten att arbeta med frågor om bemötande av personer som ifrågasätter polisens arbete.”

Med andra ord: fortsätt att filma polisen, de får inte stoppa dig så länge du inte stör deras arbete.

Det blir inte tydligare än så här.

Vi vet dock att trots detta är det snarare regel än undantag att polisen förhindrar vittnen att filma dem.

Därför samarbetar vi på snutkoll.se med professionella journalister och filmare i Projekt Lillasyster, där vi lär ut hur du ska göra för att effektivt övervaka den som övervakar dig!

Vill du att vi kommer till din ort och håller en workshop i Undervakning?

Kontakta oss på info@snutkoll.se

Kan vi prata om säkerhet?

Kan vi prata om säkerhet?

Redaktionen på snutkoll.se meddelades i förra veckan att vi blivit med i myndighetsrapport. Och inte vilken myndighet som helst. Självaste totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har bemödat sig att skriva om vårt arbete. Kul! Tänkte vi, och satte oss givetvis för att läsa.

Vår inledningsvist optimistiska hållning förbyttes dock snabbt. Först till ett förbryllat skratt, och sedan till en rynkad panna:

För det vi hittade när vi läste om oss själva, i rapporten med det allt annat än klickbetiga namnet ”Den digitala kampen – autonoma rörelser på nätet”, var oroande på så väldigt många plan.

Till att börja med återfinns vi alltså i rapporten under rubriken ”snuthat”, där det förekommer en copy-pastad version av vår egen verksamhetsbeskrivning, tagen mer eller mindre direkt från hemsidan. Detta följs av ett påstående om att ”vi” upplyser om när ”man” får bära kniv. Vi förstår att det handlar om vårt inlägg om knivlagen, där vi citerar högsta domstolen när de mycket tydligt (i ett väldigt känt rättsfall) förklarar i vilka situationer det är ok att bära kniv även i tätort. Skillnaden på lagen själv och den som upplyser om lagens innehåll synes ha passerat rapportförfattarna över huvudet.

Här någonstans är det också som vi börjar skratta. Det framstår ju som att det närmast på ett oförskämt sätt greppas efter halmstrån för att placera oss under epitetet ”snuthat”, kanske är det vårt catchiga namn som förvirrat? Något måste ju ha blivit fel? Eller..?

(Att vi strax under det mycket korta stycket om ”snuthatarna” snutkoll.se hittar ett stycke där forskarna(?) bakom rapporten menar att det har vetenskaplig(?) relevans att använda en algoritm för att identifiera hur många procent av en viss hemsidas anonyma skribenter är män respektive kvinnor, gör att vi knappt skriver detta inlägg. Och endast konstaterar att detta kanske snarast är upprörande som slöseri med skattepengar.. )

Men vi slutar givetvis att skratta. För det är egentligen inte roligt.

Vår verksamhet går som bekant ut på att upplysa om den svenska lagen. Om polisen, och om hur man kan använda sig av lagliga medel för att väcka debatt eller utkräva ansvar när staten genom polisen missbrukar sin makt.

Vi framhåller i princip i alla sammanhang, att vi är intresserade av en nyanserad debatt om polisväsendet, som går bortom ett positionskrig mellan två naiva läger. Vi vill prata om och problematisera staten som säkerhetsskapande institution.

Och nu synes det som om vi träffat precis rätt.

Vår kritik grundar sig nämligen i; att säkerhetsdiskussionen idag bygger på konsensus om att det endast är staten som kan och ska leverera säkerhet till samhällsinvånarna och fokus flyttas då från de facto osäkerhet; en konsekvens av att reella behov i samhället inte tillgodoses, till en vanföreställning om säkerhet som varandes lika med olika åtgärder för att stärka polisens vålds- och tvångsbefogenheter. En stark stat förutsätts vara det samma som ett säkert samhälle.

Vi vet att det inte är så. Under de senaste årtiondena har säkerhetsbegreppet nästlat sig allt längre in i människors medvetande och säkerhetsindustrin växt sig större och sturskare än någonsin innan. Ändå känner vi oss fortfarande lika, om inte ännu mer, osäkra.

Därför har vi skapat snutkoll.se: för att väcka debatt om andra sätt att se på säkerhet, och därmed på polisen. Vi vill prata om säkerhet som ett resultat av det civila samhällets strategier för att råda bot på sociala orsaker till otrygghet, våld, tvång m.m. Debatten, tycker vi, ska handla mindre om ”jag” som ska säkras från ”dig” och mer om hur ”vi” tillsammans kan arbeta för ett tryggare samhälle. Ett steg mot detta är att skapa civila institutioner för kontroll av statens säkerhetsskapande funktioner, till exempel genom utbildning om polisen och mänskliga rättigheter.

Det är därmed mycket talande när vi själva inkluderas i den praktik som vi ställer oss så frågande till..

För det går inte att se det som något annat än djupt problematiskt när ett medborgarinitiativ, vars enda syfte är att verka för att göra staten mer demokratisk, på mycket oklara grunder utdefinieras som något våldsamt, hatiskt och hotfullt.

Vi vill givetvis avfärda rapporten i fråga som ett resultat av bristande kunskap hos rapportförfattarna. Och visst, det är uppenbart att dem saknar de intellektuella kvalifikationer som krävs för att definiera oss som politiskt projekt.

Frågan är om det verkligen gör saken bättre..?

Kritik ska dock alltid sluta med någon positivt laddad kommentar, och vi kan nog ändå säga att även om rapporten i sig inte leder till några vetenskapliga slutsatser fyller den ändå ett viktigt syfte.

Den är nämligen ett ypperligt exempel på den diskussion om polis och säkerhet som vi vill förbättra och höja.

Den visar med tydlighet hur svårt det är att föra en nyanserad diskussion om polisen utan att någon kommer att söka med ljus och lykta efter skäl att utdefiniera den kritiska rösten som något kriminellt eller upproriskt. Den som faktiskt tagit sig tid att efterforska www.snutkoll.se och den verksamhet vi bedriver, vet att detta är något vi hävdat sedan vi startade.

Och om det inte tidigare varit uppenbart så måste det väl ändå bli det nu:

Det finns ett enormt behov av att diskutera polisen. Liksom det finns ett enormt behov att diskutera säkerhetsbegreppet.

Vi har väntat länge på att ta den diskussionen:

Så vi antar att vi kan vänta lite till..

 

Till Polisen: Agerandet är juridiskt oförsvarligt.

Till Polisen: Agerandet är juridiskt oförsvarligt.

Just nu cirkulerar en film från Sergels torg i Stockholm där en polistjänsteman ser ut att knuffa en person bakifrån ner för en trappa. Med anledning av detta vill vi på snutkoll.se göra följande uttalande:

Polisen har rätt att använda våld i flertalet olika situationer. Bland annat har de rätt att avvisa, avlägsna eller omhänderta personer eller grupper som stör den allmänna ordningen, vilket framgår av polislagens 13 § (PL13) (mer om detta kan du läsa här)

Vid allt våldsanvändande ska polisen dock göra en proportionalitetsbedömning. Detta innebär att våldet som de använder ska vara försvarligt med tanke på det resultat som de vill uppnå. Det ska också finnas ett behov av att använda våldet i fråga, och en mindre farlig eller ingripande åtgärd ska alltid användas om det är tillräckligt. (läs mer om proportionalitetsprincipen och behovsprincipen här)

När det gäller PL13 är idealet att de tre åtgärder som polisen har att använda sig av prövas i tur och ordning. Först bör polisen avvisa en ordningsstörande person från platsen och först om detta inte hjälper ska de fysiskt avlägsna personen i fråga. I sista hand kan polisen omhänderta en ordningsstörande person eller grupp, men detta är tänkt som en åtgärd i sista hand, om inte avvisande eller avlägsnande har fungerat.

I klippet syns tydligt hur den utsatta personen är på väg bort från platsen efter att vad som får förstås som ett hot om våld från polismannen sida. Trots att det tydligt syns att personen är på väg att lämna platsen väljer polisen att knuffa hen i ryggen så att denne far ned för trappan. Vilka skador som uppstår hos personen i klippet är för oss oklart men det ser ut att röra sig om ett rejält fall mot hårt underlag.

Utifrån filmen blir tydligt att polisen beter sig oförsvarligt. Det finns inget behov av att använda våld mot en person som efter att avvisats är på väg att lämna platsen. Inte heller kan det anses proportionerligt att knuffa en person i ryggen så att den faller huvudstupa ned för en trappa, även om detta var behövligt för att avlägsna personen. Det kan konstateras att inget försök att avlägsna personen längre än till precis nedanför trappen görs av polisen i fråga vilket måste förstås som att målet var att avvisa personen dit. Därmed menar vi att det är minst sagt anmärkningsvärt att polisen ansett det såväl behövligt som proportionerligt att knuffa personen den sista biten, när den uppenbarligen endast var några steg bort från denna plats. Vi menar att det oaktat av vad som hänt innan klippet är det juridiskt sett helt oförsvarligt av polisen att agera på detta sätt

Det är som alltid viktigt att uppmärksamma polisers övergrepp och att filma dem i sin yrkesutövning är helt tillåtet enligt svensk lag. Vi på snutkoll.se uppmanar alla som kan att filma polisen om de misstänker att något inte går rätt till, det är ibland det enda sättet att hålla dem ansvariga. Detta bör såklart göras med respekt för dem som blivit utsatta för felaktig våldsanvändning eller maktmissbruk, och vi vill därmed påminna om att det är viktig att tänka efter en extra gång innan man sprider ett filmklipp på internet.

Det är dock bra att polisens maktmissbruk uppmärksammas, det är bland annat därför som vi finns. Vad som är viktigt är också att diskussionen inte stannar vid att diskutera enskilda poliser eller händelser utan att vi tar den vidare. Vi vill att samtalet om polisen höjs till att handla om deras plats i ett demokratiskt samhälle. Hur vi som civilsamhälle kan engagera oss för att förhindra framtida maktmissbruk och övergrepp, och vad vi ska göra för att polisen ska hållas ansvarig när de väl begås.

Detta samtal är en början, och det hade inte varit möjligt utan att polisens övergrepp dokumenterades. Så fortsätt att filma polisen. Behöver du tips eller hjälp? Skriv till oss: info@snutkoll.se eller gå in på http://www.snutkoll.se/dina-rattigheter/filma-polisen/

Projekt Lillasyster – Övervaka tillbaka!

Projekt Lillasyster – Övervaka tillbaka!

 

Nu lanserar vi nästa steg i projektet Snutkoll.se och DU är välkommen att vara med!

Storebror övervakar, Lillasyster övervakar tillbaka.

Vad är projekt lillasyster?

Ett nätverk av kameragrupper, det enda du behöver göra för att bidra är att läsa riktlinjerna för projektet och börja filma polisen. Lillasyster är ingen organisation med talespersoner eller ledare utan ett försök att sprida en kultur av att filma polisen. Du kan som privatperson bidra efter att du har filmat när någon i din närhet blivit utsatt, eller så kan du bilda en kameragrupp med dina vänner och ge er ut på gatan för att filma polisen i förebyggande syfte.

Varför är det bra att filma polisen?

Det finns flera syften med att filma polisen, det första är såklart att man får bevis för att anmäla dem, men ännu viktigare är att man genom att filma kan bidra till att trappa ned en våldsam situation då polisen märker att de har ögonen på sig. Vi tror att om alla gör det till en vana att filma polisen kommer det att på sikt bidra till att förebygga övervåld i stort.

Hur du gör för att bidra:

Samla ihop dina vänner

Utbilda er (Viktigt!):

-Läs riktlinjerna för Projekt Lillasyster

-Lär er om era rättigheter och om hur ni ska filma polisen!

Filma polisen

Vad erbjuder Snutkoll.se?

Lillasyster är inte en organisation utan ett nätverk. Alla som filmar polisen och håller sig till riktlinjerna är välkomna att bidra.

På Snutkoll.se erbjuder vi oss att gå igenom materialet, och åtminstone hjälpa er att göra en ordentlig anmälan. Finns möjligheten att använda materialet till att gå längre, kontakta media o.s.v, hjälper vi er gärna med detta också. Det är dock något vi får diskutera tillsammans.

Vill du att vi kommer till din ort och föreläser om polisen eller projekt lillasyster?

Maila oss!

info@snutkoll.se

 

Den som ställer dumma frågor får dumma svar

Den som ställer dumma frågor får dumma svar

Frågan ska inte vara vilka grupper som begår brott eller inte. Frågan måste istället handla om varför det finns ett behov av att utpeka specifika grupper som kriminella. Det finns många anledningar till att någon begår en kriminell handling, strukturella och individuella. De som bidrar till att förenkla mycket komplicerade frågor till att handla om grupptillhörighet gör inget annat än att ytterligare försvåra lösningen av problem som vårat samhälle lider av. På snutkoll.se sysslar vi inte med enkla förklaringar, vi tror på att att skapa förutsättningar för att ta sig an problemen utifrån ett helhetsperspektiv. En viktigt komponent i detta är att bidra till ökat demokratiskt inflytande över institutionen med huvudansvaret för vår säkerhet. Därför väljer vi att inte prata om så kallade enskilda rötägg och riktar istället fokus mot polismyndigheten i sin helhet. Hade vi trott att felet låg hos individuella poliser hade vi i dagarna ställt oss frågan om inte polismyndigheten borde ta ett större ansvar när det gäller att disciplinera de enskilda poliser som använder sin anställning som en plattform för att sprida högerextrem propaganda. Istället väljer vi att göra ett enkelt påstående, något som trots sin enkelhet verkar oerhört svårt att förstå för väldigt många:

-Det finns inga kriminella, bara människor som bryter mot lagen.

Lagen kriminaliserar vissa handlingar. Den som bryter mot dessa är per definition kriminell, och på så sätt existerar väl på något plan människor som kan kallas kriminella, men detta innebär dock inte att de på något sätt kan definieras som en homogen grupp utifrån sin kriminalitet. De kriminella handlingarna är nämligen inte kriminella i sig, de blir kriminella när det beslutas att de ska vara det. Du är kriminell om du går mot rött i flertalet stater i U.S.A eller om du importerar tuggummi till Singapore.

Det låter kanske banalt, men det är en sanning som vi måste minnas, särskilt idag när det gjorts till en sport bland politiker av alla färger att föreslå så kallade hårda tag mot de kriminella. 

Dessa hårda tag är inte mer än retorik på tomgång, det går ju inte att prata om snatteri, mord, droger, fortkörning eller skattebrott som samma företeelser. Kriminalitet har lika många förklaringar som det finns individer som begår brott. ”Hårdare tag” är ord utan mening om inte orsakerna bakom kriminella handlingar är det som dessa ”tag” riktar sig mot.

Nu förstår vi dock att det inte är all typ av kriminalitet som diskuteras när det i den offentliga debatten ropas om hårdare tag. Det är sällan någon som pratar om skattebrott eller fortkörning, och gör de det så är det inte under den parollen. Det rör sig om en viss typ av kriminalitet man vill vara hårdare mot, kriminalitet som är överrepresenterad bland vissa grupper.

Varför är det dessa grupper som ska göras till representanter för kriminaliteten?

Det är den intressanta frågan.

Kan vi svara på den kan kanske debatten äntligen sluta gå på tomgång och vi kan börja prata om brott som vad det är: Handlingar som begås av människor. Människor som du. Människor som har en anledning till att begå dessa handlingar, hur dålig den än må vara. Bara om vi kan identifiera anledningarna, subjektiva som objektiva, kan vi prata om hårdare eller lösare tag, eller ”tag” över huvud taget.

Faktum är att debatten idag famlar i totalt mörker, framför allt för att de som tillåts att definiera problemen har en annan agenda än att lösa dem, och därför ställer helt fel frågor.

De som försöker svara på frågorna är redan lurade.

För som som du vet, får dumma frågor aldrig annat än dumma svar.

 

Hon ligger bakom flertalet av alla narkotikabrott

Hon ligger bakom flertalet av alla narkotikabrott

Varför ökar narkotikabrottsligheten i Sverige? Snutkoll.se kan avslöja att bakom den största delen av ökningen står en ensam kvinna; en av ledarna för en av förra århundradets kanske största internationella sammansvärjningar. Lyssna här:

Någon gång under 2011 ringer en privatperson polisen och berättar att denne har hittat en misstänkt cannabisodling i skogen. När de anländer till platsen finner polisen mycket riktigt 32 stycken cannabisplantor planterade tillsammans på en liten höjd. En anmälan om framställan av narkotika upprättas. Så långt är allt normalt.

Tidigt på morgonen dagen efter görs dock ett tillägg till anmälan: de beslagtagna plantorna ska också bokföras som 32 stycken försök till överlåtelse av narkotika (alltså ett försök till langning) då det enligt tillägget finns utredningsuppgifter som tyder på detta. Några sådana utredningsuppgifter redovisas aldrig, eftersom att de inte finns.

Istället handlar det om att polisen pressar upp antalet anmälda narkotikabrott för att det ska framstå som att de når ett högre resultat. Ett annat exempel på att få bättre statistik är att dela upp misstänkta narkotikabrott i flera anmälningar.

Till exempel: En person ägnar sig åt överlåtelse av narkotika (en s.k. langare) och marknadsför sin verksamhet genom att skicka ut sms med erbjudanden till potentiella kunder. Personen blir gripen av polisen och telefonen beslagtagen. Detta borde leda till att en anmälan om försök till överlåtelse av narkotika upprättas – men nu har personen i fråga nyligen skickat ut 150 stycken sms till olika nummer där hen erbjuder dem att köpa narkotika. Därför bokförs istället 150 stycken misstänkta försök till överlåtelse. Detta tillvägagångssätt när det gäller att bokföra narkotikalangning är tyvärr allt för vanligt förekommande.

Ett annat sätt att med små insatser höja statistiken över misstänkta narkotikabrott är att fokusera på kända missbrukare och utreda dem för ringa narkotikabrott; för att göra sig skyldig till ringa narkotikabrott räcker det nämligen med att ha narkotika i kroppen. Dessa kan sedan gripas och kroppsbesiktigas flera gånger i veckan och således hålls statistiken uppe. Denna arbetsmetod ledde i ett fall till att det i ett enskilt län fanns tio individer som misstänktes för 150 st narkotikabrott under ett och samma år. Tillsammans stod de för 10 procent av länets narkotikabrottslighet.

Vi vet vid det här laget att polismyndigheten spetsar resultat. Vi vet också att det är ett problem som inte går att spåra till enskilda poliser. Vi vet att det är strukturellt.

Frågan är då varför polismyndigheten är intresserad av att presentera resultat som inte stämmer? Varför är det inte direkt kontraproduktivt av polisen att mixtra med sina resultat?

Frågan är inte enkel och det finns, som med det mesta, flera olika faktorer som väger in. Vissa saker kan vi dock konstatera påverkar utvecklingen av polismyndigheten negativt:

Sedan slutet av 80-talet har offentlig verksamhet (t.ex. skola, sjukvård och polis) stegvis övergått till att förvaltas genom liknande (och samma) principer som gäller för privata företag på en fri marknad. Detta kallas för New Public Management (NPM). Metoden härstammar från Storbritannien och Margaret Thatcher, landets premiärminister åren 1979-1990. Metoden har idag spridits över i princip hela världen och omfattar alltså inte enbart den svenska polismyndigheten utan mer eller mindre all offentlig förvaltning i Sverige.

En viktig del av NPM är införandet av konkurrens mellan offentliga verksamheter –  utförsäljningarna av skola och sjukvård är ett exempel på hur man uppnått detta.

Tidigare arbetade myndighetschefer bland annat med att fokusera på verksamhetens riktning, genom implementerande (d.v.s. införandet) av ideologier i verksamheten, detta ansåg man skulle leda till de önskvärda resultat på lång sikt. Med NPM har dock detta synsätt, att processerna är viktiga för att uppnå resultaten, förändrats. Istället har det blivit resultaten som ska mäta hur effektiv ett visst arbetssätt eller myndighet är, och således hur väl de står sig i konkurrensen mot andra alternativ. Problemet med detta är dock att många önskvärda resultat inom den offentliga verksamheten inte går att mäta.

NPM bygger på erfarenheter från verksamheter som sysslar med produktionen av varor, och då är resultatet lätt att mäta i kvantiteter. En verksamhet som på sikt vill bidra till samhällsbyggnaden och positiva förändringar kan inte mäta resultaten på samma sätt. Sysslar en myndighet med dessa områden, som exempelvis Polismyndigheten gör i sitt brottsförebyggande arbete, är resultatet nästan omöjligt att mäta. Hur mäter man antalet brott som inte har begåtts?

Vi har alltså ett system där Polismyndigheten gynnas av att fokusera på kvantitet istället för på kvalitet. Ett system där polistjänstemän på alla nivåer uppmuntras att utreda ringa narkotikabrott istället för att fokusera på metoder för att minska narkotikamissbruket – som ju är orsaken till narkotikabrotten till att börja med. Samtidigt framstår myndigheten genom denna prioritering som mer effektiv än om den verkat brottsförebyggande, eftersom mätinstrumenten inte är tillräckliga. Problematiken med kriminalitet är ju trots allt effektivast undanröjd om kriminaliteten inte existerar.

Thatchers New Public Management hyllas på grund av denna inbyggda felkonstruktion; för att ha gjort förvaltningen mer effektiv. Effektiviteten är också helt beroende av införandet av NPM, men endast för att metoden inneburit en omställning till produktion av mätbara resultat.


Polisen har helt enkelt blivit effektivare, på att göra fel saker.

 

Förnekelse

Förnekelse

Den 23 September 2013 publicerade Dagens Nyheter ett avslöjande om att polisens kriminalunderrättelsetjänst (KUT) i Skåne sysslat med omfattande registrering av romer, till synes endast p.g.a. deras etniska tillhörighet. Då Dagens Nyheter valde att inte höra sig för med polisen innan publiceringen utan istället valde att bit för bit presentera sina bevis mot polismyndigheten uppstod en väldigt ovanlig situation. Det skulle visa sig att polisens vanliga strategi för att hantera negativ uppmärksamhet fungerade dåligt när tillgången på information var till polisens nackdel. De kunde inte gömma sig bakom sekretessbestämmelser, denna gång hade journalisterna alla korten på sin hand.

De skulle dock ändå försöka och det är anledningen till att denna berättelse är perfekt som exempel på myndighetens förnekelsestrategi. Men låt oss stanna en upp en stund först och kort gå igenom vad det så kallade romregistret var för något, om någon nu har glömt.

Tekniskt sätt så rörde sig romregistret om två separata uppgiftssamlingar:

-Konflikt, staffanstorp, romer som innehöll 1 049 unika personnummer, varav omkring 500 avsåg personer som var under 15 år och ett antal personer som var avlidna, och –Kringresande som innehöll 4 673 unika personnummer, varav 1 104 avsåg personer som var under 15 år och omkring 45 personer som var avlidna.

Båda innehöll de uppgifter om namn, personnummer, kön, adresser, släktskapsförhållanden och omfattade ett stort antal individer. Uppgifter hade samlats i ett gemensamt tillgängligt register och det var detta som nu var fokus för medias uppmärksamhet. Alla individerna som registrerats var nämligen romer. Omfattande utredningar påbörjades och polisen kritiserades av flera tillsynsmyndigheter för den olagliga hanteringen av personuppgifterna. De flesta myndigheter höll sig dock till att kritisera hanteringen av registret istället för dess uppenbara syfte. Endast Diskrimineringsombudsmannen kritiserade registren för det de verkligen var: systematisk etnisk profilering. (detta är dock en annan historia.)

När uppgifterna om det första registret presenterades togs polisen med överraskning och de svarade med att förneka förekomsten av ett register över huvudtaget. Detta är som bekant det första steget i polisens strategi för att hantera oönskad medieuppmärksamhet.

Det andra steget innebar att man under den kaosartade måndagen den 23:e september ändrade sin berättelse två gånger. Från att hävda att ett register inte fanns, till att det rörde sig om en analysfil kopplad till en specifik utredning.. För att sedan lägga locket på, och klockan 15:30 samma eftermiddag erkände man att det fanns ett register. Enskilda anställda vi kriminalunderrättelsetjänsten i Lund pekades ut som misstänkta och på frågan om Polismyndigheten kände till fler sådana register svarades bestämt:

-Nej.

Nästa dag presenterade Dagens Nyheter den andra uppgiftssamlingen.

Möjligheten för polisen att hålla sig undan och invänta att mediastormen blåste över var uppenbart obefintlig. Nästa steg i strategin togs därför, som väntat, genom att polisen anmälde sig själva, till sig själva.

Mediauppmärksamheten runt polisen fortsatte att vara enorm trots anmälan och det räckte inte att som vanligt hänvisa till den pågående utredningen för att stilla kraven på att polismyndigheten skulle ta ansvar. Polisens initialt klumpiga hantering av avslöjandet väckte även frågor om myndighetens trovärdighet. Dock skulle till slut mediastormen blåsa över och utredningarna avslutas. Och även om polisen fick utstå mycket kritik för själva hanteringen av registret lades deras egen anmälan ner. Anledningen enligt åklagaren var att eftersom registret var ett resultat av bristande ledning, styrning och kontroll, var det väldigt svårt att göra någon enskild ansvarig. Med andra ord, ingen kan dömas för tjänstefel när problemet är strukturellt.

Vad blir då slutsatsen av denna berättelse? Förutom att vi tydligt kan se hur polismyndigheten använder sig av undanhållande av information, avledningsmanövrar, till och med rena lögner för att slippa att ta ansvar för sina brister.

Jo det är nog just det, att myndigheten så sällan är villig att ta ansvar. Ett seriöst agerande av en hade varit att visa upp en vilja att lära sig eller reparera sina misstag. Istället ser vi gång på gång hur de lägger ned mycket energi och resurser på att visa upp en bild av myndighetens arbete som inte stämmer. Detta anser vi såklart är beklagligt men det är samtidigt ett bevis på det vi redan vet: att ansvaret för att upprätthålla våra rättigheter inte kan förtros åt polisen. Vi måste själva utbilda oss och organisera oss för att vi ska vara trygga.

Det är därför vi finns.

Hjälp oss att samla de berättelser om polisen som inte får komma fram annars. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, svensk medborgare eller inte, kvinna, man, rom, svart, vit, brun, gay, trans:

Har du eller någon du känner blivit diskriminerad?

Har du eller någon du känner blivit utsatt?

Skriv till beratta@snutkoll.se,

Låt oss prata om polisen!

Ljuger polisen om dödsskjutningar?

Ljuger polisen om dödsskjutningar?

 

 

I gårdagens “Kalla Fakta” presenterades det som många redan visste eller misstänkte, polisen har ljugit om händelsen i Bagarmossen tidigare i år då en 28-årig man miste livet.

Polisens berättelse i ett tidigt skede, att de besvarat skottlossning och då dödat mannen, har tagits tillbaka. Polisen öppnade eld utan att själva blivit beskjutna.

Kritiken låter inte vänta på sig, hur kunde det gå en hel månad innan polisen korrigerade sin berättelse, trots att de vetat att den första beskrivningen inte stämde?

Svaret är enkelt, det är ingen hemlighet varför polisen ljuger, det har nämligen bedrivits omfattande forskning på området:

Många företag och statliga myndigheter använder sig av medvetna strategier för att producera en bild av dem som tillfredsställer olika utomstående intressen. När det kommer till statliga myndigheter är detta såklart högst problematiskt då demokratin kräver att de ska präglas av transparens. Trots detta har sådana strategier bevisats förekomma hos såväl Arbetsförmedlingen som Försäkringskassan och Regeringskansliet. Polismyndigheten är absolut inget undantag till detta.

Ytterligare problematiskt när det gäller just polismyndigheten är dessutom att media generellt verkar vara av den uppfattningen att polisen inte sysslar med mörkläggning och därför helt okritiskt presenterar deras versioner av ett händelseförlopp som fakta.

Oavsett om det rör sig om att förhindra negativ press i det enskilda fallet eller obehindrat kunna använda sig av en viss metod för att bedriva sina utredningar så har polisen ett egenintresse. Insikten om detta verkar dock vara bortflugen i den allmänna diskussionen om myndigheten, men vi vet varför det händer att polisen ljuger: De tjänar på det..

Detta kan vi säga för att det inte är första gången som det händer. Som exempel kan nämnas den uppmärksammade dödsskjutningen av en man i Husby 2013, eller den ett knappt år senare i Alafors. Båda gångerna påstod polisen att offren avlidit efter att de förts till sjukhus, båda gångerna var detta inte sant, de hade dött på plats. Ett annat mycket tydligt exempel på hur polisen medvetet undanhåller sanningen är hanteringen av uppmärksamheten kring det så kallade romregister som Dagens Nyheter avslöjade i december 2013.

Vid dessa och många andra situationer kan vi se hur polisen använder sig av en tre-stegs-metod för att undanhålla sanningen. Främst bygger den på att utnyttja myndighetens informationsövertag. De gånger som polisen genomskådas ser vi hur metoden utvecklar sig som följer. (Exemplen är tagna från polisens faktiska hantering av uppmärksamheten runt romregistret.)

1.  Förnekelse. Exempel: Det finns inget register över romer hos kriminalunderrättelsetjänsten i Skåne.

2. Skadereducering (skademinskning) Exempel: Det finns ett register men det är inte över romer utan det är en analysfil kopplad till en särskild utredning.

3. Starta en utredning. Exempel: Ok, det finns visst ett register (som också verkar innebära etnisk registrering av romer) vi har därför anmält oss själva. Utredningen kommer avgöra vem som är ansvarig.

Steg tre innebär i praktiken två saker. (i) Media och andra upprörda lugnar ner sig, då de tänker sig att en utredning kommer ställa saker tillrätta (så är i själva verket sällan fallet, men det är en annan historia). (ii) Polisen kan nu hänvisa till den pågående utredningen och i tystnad luta sig tillbaka och invänta att stormen blåser över. Antingen läggs utredningen senare ned eller så identifierar den en enskild polis som skyldig.

Problemet med en polisutredning är att den av sin natur inte kan komma till rätta med strukturella problem, och många av myndighetens brister är just strukturella. De enskilda rötäggen som det så ofta pratas om i dessa sammanhang är bara en produkt av sista ledet i myndighetens förnekelsestrategi och således är de inte heller enskilda.

 

Det var vid spisa sent en lördagskväll

Det var vid spisa sent en lördagskväll

 

Hemsidan är uppdaterad!

Nu finns äntligen information om LOB, lagen om omhändertagande av berusad person.

Som hörs på namnet så kan polisen alltså under vissa omständigheter omhänderta någon för att den är berusad. Vad innebär det i praktiken?

När är du tillräckligt berusad för att bli omhändertagen?

Vart tar dom dig?

Får de omhänderta dig även om du är full i ditt eget hem?

Frågorna är många, men svaren är äntligen här:

Lär dig grunderna om LOB innan du går ut ikväll.