Förnekelse

Förnekelse

Den 23 September 2013 publicerade Dagens Nyheter ett avslöjande om att polisens kriminalunderrättelsetjänst (KUT) i Skåne sysslat med omfattande registrering av romer, till synes endast p.g.a. deras etniska tillhörighet. Då Dagens Nyheter valde att inte höra sig för med polisen innan publiceringen utan istället valde att bit för bit presentera sina bevis mot polismyndigheten uppstod en väldigt ovanlig situation. Det skulle visa sig att polisens vanliga strategi för att hantera negativ uppmärksamhet fungerade dåligt när tillgången på information var till polisens nackdel. De kunde inte gömma sig bakom sekretessbestämmelser, denna gång hade journalisterna alla korten på sin hand.

De skulle dock ändå försöka och det är anledningen till att denna berättelse är perfekt som exempel på myndighetens förnekelsestrategi. Men låt oss stanna en upp en stund först och kort gå igenom vad det så kallade romregistret var för något, om någon nu har glömt.

Tekniskt sätt så rörde sig romregistret om två separata uppgiftssamlingar:

-Konflikt, staffanstorp, romer som innehöll 1 049 unika personnummer, varav omkring 500 avsåg personer som var under 15 år och ett antal personer som var avlidna, och –Kringresande som innehöll 4 673 unika personnummer, varav 1 104 avsåg personer som var under 15 år och omkring 45 personer som var avlidna.

Båda innehöll de uppgifter om namn, personnummer, kön, adresser, släktskapsförhållanden och omfattade ett stort antal individer. Uppgifter hade samlats i ett gemensamt tillgängligt register och det var detta som nu var fokus för medias uppmärksamhet. Alla individerna som registrerats var nämligen romer. Omfattande utredningar påbörjades och polisen kritiserades av flera tillsynsmyndigheter för den olagliga hanteringen av personuppgifterna. De flesta myndigheter höll sig dock till att kritisera hanteringen av registret istället för dess uppenbara syfte. Endast Diskrimineringsombudsmannen kritiserade registren för det de verkligen var: systematisk etnisk profilering. (detta är dock en annan historia.)

När uppgifterna om det första registret presenterades togs polisen med överraskning och de svarade med att förneka förekomsten av ett register över huvudtaget. Detta är som bekant det första steget i polisens strategi för att hantera oönskad medieuppmärksamhet.

Det andra steget innebar att man under den kaosartade måndagen den 23:e september ändrade sin berättelse två gånger. Från att hävda att ett register inte fanns, till att det rörde sig om en analysfil kopplad till en specifik utredning.. För att sedan lägga locket på, och klockan 15:30 samma eftermiddag erkände man att det fanns ett register. Enskilda anställda vi kriminalunderrättelsetjänsten i Lund pekades ut som misstänkta och på frågan om Polismyndigheten kände till fler sådana register svarades bestämt:

-Nej.

Nästa dag presenterade Dagens Nyheter den andra uppgiftssamlingen.

Möjligheten för polisen att hålla sig undan och invänta att mediastormen blåste över var uppenbart obefintlig. Nästa steg i strategin togs därför, som väntat, genom att polisen anmälde sig själva, till sig själva.

Mediauppmärksamheten runt polisen fortsatte att vara enorm trots anmälan och det räckte inte att som vanligt hänvisa till den pågående utredningen för att stilla kraven på att polismyndigheten skulle ta ansvar. Polisens initialt klumpiga hantering av avslöjandet väckte även frågor om myndighetens trovärdighet. Dock skulle till slut mediastormen blåsa över och utredningarna avslutas. Och även om polisen fick utstå mycket kritik för själva hanteringen av registret lades deras egen anmälan ner. Anledningen enligt åklagaren var att eftersom registret var ett resultat av bristande ledning, styrning och kontroll, var det väldigt svårt att göra någon enskild ansvarig. Med andra ord, ingen kan dömas för tjänstefel när problemet är strukturellt.

Vad blir då slutsatsen av denna berättelse? Förutom att vi tydligt kan se hur polismyndigheten använder sig av undanhållande av information, avledningsmanövrar, till och med rena lögner för att slippa att ta ansvar för sina brister.

Jo det är nog just det, att myndigheten så sällan är villig att ta ansvar. Ett seriöst agerande av en hade varit att visa upp en vilja att lära sig eller reparera sina misstag. Istället ser vi gång på gång hur de lägger ned mycket energi och resurser på att visa upp en bild av myndighetens arbete som inte stämmer. Detta anser vi såklart är beklagligt men det är samtidigt ett bevis på det vi redan vet: att ansvaret för att upprätthålla våra rättigheter inte kan förtros åt polisen. Vi måste själva utbilda oss och organisera oss för att vi ska vara trygga.

Det är därför vi finns.

Hjälp oss att samla de berättelser om polisen som inte får komma fram annars. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, svensk medborgare eller inte, kvinna, man, rom, svart, vit, brun, gay, trans:

Har du eller någon du känner blivit diskriminerad?

Har du eller någon du känner blivit utsatt?

Skriv till beratta@snutkoll.se,

Låt oss prata om polisen!