Hon ligger bakom flertalet av alla narkotikabrott

Hon ligger bakom flertalet av alla narkotikabrott

Varför ökar narkotikabrottsligheten i Sverige? Snutkoll.se kan avslöja att bakom den största delen av ökningen står en ensam kvinna; en av ledarna för en av förra århundradets kanske största internationella sammansvärjningar. Lyssna här:

Någon gång under 2011 ringer en privatperson polisen och berättar att denne har hittat en misstänkt cannabisodling i skogen. När de anländer till platsen finner polisen mycket riktigt 32 stycken cannabisplantor planterade tillsammans på en liten höjd. En anmälan om framställan av narkotika upprättas. Så långt är allt normalt.

Tidigt på morgonen dagen efter görs dock ett tillägg till anmälan: de beslagtagna plantorna ska också bokföras som 32 stycken försök till överlåtelse av narkotika (alltså ett försök till langning) då det enligt tillägget finns utredningsuppgifter som tyder på detta. Några sådana utredningsuppgifter redovisas aldrig, eftersom att de inte finns.

Istället handlar det om att polisen pressar upp antalet anmälda narkotikabrott för att det ska framstå som att de når ett högre resultat. Ett annat exempel på att få bättre statistik är att dela upp misstänkta narkotikabrott i flera anmälningar.

Till exempel: En person ägnar sig åt överlåtelse av narkotika (en s.k. langare) och marknadsför sin verksamhet genom att skicka ut sms med erbjudanden till potentiella kunder. Personen blir gripen av polisen och telefonen beslagtagen. Detta borde leda till att en anmälan om försök till överlåtelse av narkotika upprättas – men nu har personen i fråga nyligen skickat ut 150 stycken sms till olika nummer där hen erbjuder dem att köpa narkotika. Därför bokförs istället 150 stycken misstänkta försök till överlåtelse. Detta tillvägagångssätt när det gäller att bokföra narkotikalangning är tyvärr allt för vanligt förekommande.

Ett annat sätt att med små insatser höja statistiken över misstänkta narkotikabrott är att fokusera på kända missbrukare och utreda dem för ringa narkotikabrott; för att göra sig skyldig till ringa narkotikabrott räcker det nämligen med att ha narkotika i kroppen. Dessa kan sedan gripas och kroppsbesiktigas flera gånger i veckan och således hålls statistiken uppe. Denna arbetsmetod ledde i ett fall till att det i ett enskilt län fanns tio individer som misstänktes för 150 st narkotikabrott under ett och samma år. Tillsammans stod de för 10 procent av länets narkotikabrottslighet.

Vi vet vid det här laget att polismyndigheten spetsar resultat. Vi vet också att det är ett problem som inte går att spåra till enskilda poliser. Vi vet att det är strukturellt.

Frågan är då varför polismyndigheten är intresserad av att presentera resultat som inte stämmer? Varför är det inte direkt kontraproduktivt av polisen att mixtra med sina resultat?

Frågan är inte enkel och det finns, som med det mesta, flera olika faktorer som väger in. Vissa saker kan vi dock konstatera påverkar utvecklingen av polismyndigheten negativt:

Sedan slutet av 80-talet har offentlig verksamhet (t.ex. skola, sjukvård och polis) stegvis övergått till att förvaltas genom liknande (och samma) principer som gäller för privata företag på en fri marknad. Detta kallas för New Public Management (NPM). Metoden härstammar från Storbritannien och Margaret Thatcher, landets premiärminister åren 1979-1990. Metoden har idag spridits över i princip hela världen och omfattar alltså inte enbart den svenska polismyndigheten utan mer eller mindre all offentlig förvaltning i Sverige.

En viktig del av NPM är införandet av konkurrens mellan offentliga verksamheter –  utförsäljningarna av skola och sjukvård är ett exempel på hur man uppnått detta.

Tidigare arbetade myndighetschefer bland annat med att fokusera på verksamhetens riktning, genom implementerande (d.v.s. införandet) av ideologier i verksamheten, detta ansåg man skulle leda till de önskvärda resultat på lång sikt. Med NPM har dock detta synsätt, att processerna är viktiga för att uppnå resultaten, förändrats. Istället har det blivit resultaten som ska mäta hur effektiv ett visst arbetssätt eller myndighet är, och således hur väl de står sig i konkurrensen mot andra alternativ. Problemet med detta är dock att många önskvärda resultat inom den offentliga verksamheten inte går att mäta.

NPM bygger på erfarenheter från verksamheter som sysslar med produktionen av varor, och då är resultatet lätt att mäta i kvantiteter. En verksamhet som på sikt vill bidra till samhällsbyggnaden och positiva förändringar kan inte mäta resultaten på samma sätt. Sysslar en myndighet med dessa områden, som exempelvis Polismyndigheten gör i sitt brottsförebyggande arbete, är resultatet nästan omöjligt att mäta. Hur mäter man antalet brott som inte har begåtts?

Vi har alltså ett system där Polismyndigheten gynnas av att fokusera på kvantitet istället för på kvalitet. Ett system där polistjänstemän på alla nivåer uppmuntras att utreda ringa narkotikabrott istället för att fokusera på metoder för att minska narkotikamissbruket – som ju är orsaken till narkotikabrotten till att börja med. Samtidigt framstår myndigheten genom denna prioritering som mer effektiv än om den verkat brottsförebyggande, eftersom mätinstrumenten inte är tillräckliga. Problematiken med kriminalitet är ju trots allt effektivast undanröjd om kriminaliteten inte existerar.

Thatchers New Public Management hyllas på grund av denna inbyggda felkonstruktion; för att ha gjort förvaltningen mer effektiv. Effektiviteten är också helt beroende av införandet av NPM, men endast för att metoden inneburit en omställning till produktion av mätbara resultat.


Polisen har helt enkelt blivit effektivare, på att göra fel saker.

 

Förnekelse

Förnekelse

Den 23 September 2013 publicerade Dagens Nyheter ett avslöjande om att polisens kriminalunderrättelsetjänst (KUT) i Skåne sysslat med omfattande registrering av romer, till synes endast p.g.a. deras etniska tillhörighet. Då Dagens Nyheter valde att inte höra sig för med polisen innan publiceringen utan istället valde att bit för bit presentera sina bevis mot polismyndigheten uppstod en väldigt ovanlig situation. Det skulle visa sig att polisens vanliga strategi för att hantera negativ uppmärksamhet fungerade dåligt när tillgången på information var till polisens nackdel. De kunde inte gömma sig bakom sekretessbestämmelser, denna gång hade journalisterna alla korten på sin hand.

De skulle dock ändå försöka och det är anledningen till att denna berättelse är perfekt som exempel på myndighetens förnekelsestrategi. Men låt oss stanna en upp en stund först och kort gå igenom vad det så kallade romregistret var för något, om någon nu har glömt.

Tekniskt sätt så rörde sig romregistret om två separata uppgiftssamlingar:

-Konflikt, staffanstorp, romer som innehöll 1 049 unika personnummer, varav omkring 500 avsåg personer som var under 15 år och ett antal personer som var avlidna, och –Kringresande som innehöll 4 673 unika personnummer, varav 1 104 avsåg personer som var under 15 år och omkring 45 personer som var avlidna.

Båda innehöll de uppgifter om namn, personnummer, kön, adresser, släktskapsförhållanden och omfattade ett stort antal individer. Uppgifter hade samlats i ett gemensamt tillgängligt register och det var detta som nu var fokus för medias uppmärksamhet. Alla individerna som registrerats var nämligen romer. Omfattande utredningar påbörjades och polisen kritiserades av flera tillsynsmyndigheter för den olagliga hanteringen av personuppgifterna. De flesta myndigheter höll sig dock till att kritisera hanteringen av registret istället för dess uppenbara syfte. Endast Diskrimineringsombudsmannen kritiserade registren för det de verkligen var: systematisk etnisk profilering. (detta är dock en annan historia.)

När uppgifterna om det första registret presenterades togs polisen med överraskning och de svarade med att förneka förekomsten av ett register över huvudtaget. Detta är som bekant det första steget i polisens strategi för att hantera oönskad medieuppmärksamhet.

Det andra steget innebar att man under den kaosartade måndagen den 23:e september ändrade sin berättelse två gånger. Från att hävda att ett register inte fanns, till att det rörde sig om en analysfil kopplad till en specifik utredning.. För att sedan lägga locket på, och klockan 15:30 samma eftermiddag erkände man att det fanns ett register. Enskilda anställda vi kriminalunderrättelsetjänsten i Lund pekades ut som misstänkta och på frågan om Polismyndigheten kände till fler sådana register svarades bestämt:

-Nej.

Nästa dag presenterade Dagens Nyheter den andra uppgiftssamlingen.

Möjligheten för polisen att hålla sig undan och invänta att mediastormen blåste över var uppenbart obefintlig. Nästa steg i strategin togs därför, som väntat, genom att polisen anmälde sig själva, till sig själva.

Mediauppmärksamheten runt polisen fortsatte att vara enorm trots anmälan och det räckte inte att som vanligt hänvisa till den pågående utredningen för att stilla kraven på att polismyndigheten skulle ta ansvar. Polisens initialt klumpiga hantering av avslöjandet väckte även frågor om myndighetens trovärdighet. Dock skulle till slut mediastormen blåsa över och utredningarna avslutas. Och även om polisen fick utstå mycket kritik för själva hanteringen av registret lades deras egen anmälan ner. Anledningen enligt åklagaren var att eftersom registret var ett resultat av bristande ledning, styrning och kontroll, var det väldigt svårt att göra någon enskild ansvarig. Med andra ord, ingen kan dömas för tjänstefel när problemet är strukturellt.

Vad blir då slutsatsen av denna berättelse? Förutom att vi tydligt kan se hur polismyndigheten använder sig av undanhållande av information, avledningsmanövrar, till och med rena lögner för att slippa att ta ansvar för sina brister.

Jo det är nog just det, att myndigheten så sällan är villig att ta ansvar. Ett seriöst agerande av en hade varit att visa upp en vilja att lära sig eller reparera sina misstag. Istället ser vi gång på gång hur de lägger ned mycket energi och resurser på att visa upp en bild av myndighetens arbete som inte stämmer. Detta anser vi såklart är beklagligt men det är samtidigt ett bevis på det vi redan vet: att ansvaret för att upprätthålla våra rättigheter inte kan förtros åt polisen. Vi måste själva utbilda oss och organisera oss för att vi ska vara trygga.

Det är därför vi finns.

Hjälp oss att samla de berättelser om polisen som inte får komma fram annars. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, svensk medborgare eller inte, kvinna, man, rom, svart, vit, brun, gay, trans:

Har du eller någon du känner blivit diskriminerad?

Har du eller någon du känner blivit utsatt?

Skriv till beratta@snutkoll.se,

Låt oss prata om polisen!

Ljuger polisen om dödsskjutningar?

Ljuger polisen om dödsskjutningar?

 

 

I gårdagens “Kalla Fakta” presenterades det som många redan visste eller misstänkte, polisen har ljugit om händelsen i Bagarmossen tidigare i år då en 28-årig man miste livet.

Polisens berättelse i ett tidigt skede, att de besvarat skottlossning och då dödat mannen, har tagits tillbaka. Polisen öppnade eld utan att själva blivit beskjutna.

Kritiken låter inte vänta på sig, hur kunde det gå en hel månad innan polisen korrigerade sin berättelse, trots att de vetat att den första beskrivningen inte stämde?

Svaret är enkelt, det är ingen hemlighet varför polisen ljuger, det har nämligen bedrivits omfattande forskning på området:

Många företag och statliga myndigheter använder sig av medvetna strategier för att producera en bild av dem som tillfredsställer olika utomstående intressen. När det kommer till statliga myndigheter är detta såklart högst problematiskt då demokratin kräver att de ska präglas av transparens. Trots detta har sådana strategier bevisats förekomma hos såväl Arbetsförmedlingen som Försäkringskassan och Regeringskansliet. Polismyndigheten är absolut inget undantag till detta.

Ytterligare problematiskt när det gäller just polismyndigheten är dessutom att media generellt verkar vara av den uppfattningen att polisen inte sysslar med mörkläggning och därför helt okritiskt presenterar deras versioner av ett händelseförlopp som fakta.

Oavsett om det rör sig om att förhindra negativ press i det enskilda fallet eller obehindrat kunna använda sig av en viss metod för att bedriva sina utredningar så har polisen ett egenintresse. Insikten om detta verkar dock vara bortflugen i den allmänna diskussionen om myndigheten, men vi vet varför det händer att polisen ljuger: De tjänar på det..

Detta kan vi säga för att det inte är första gången som det händer. Som exempel kan nämnas den uppmärksammade dödsskjutningen av en man i Husby 2013, eller den ett knappt år senare i Alafors. Båda gångerna påstod polisen att offren avlidit efter att de förts till sjukhus, båda gångerna var detta inte sant, de hade dött på plats. Ett annat mycket tydligt exempel på hur polisen medvetet undanhåller sanningen är hanteringen av uppmärksamheten kring det så kallade romregister som Dagens Nyheter avslöjade i december 2013.

Vid dessa och många andra situationer kan vi se hur polisen använder sig av en tre-stegs-metod för att undanhålla sanningen. Främst bygger den på att utnyttja myndighetens informationsövertag. De gånger som polisen genomskådas ser vi hur metoden utvecklar sig som följer. (Exemplen är tagna från polisens faktiska hantering av uppmärksamheten runt romregistret.)

1.  Förnekelse. Exempel: Det finns inget register över romer hos kriminalunderrättelsetjänsten i Skåne.

2. Skadereducering (skademinskning) Exempel: Det finns ett register men det är inte över romer utan det är en analysfil kopplad till en särskild utredning.

3. Starta en utredning. Exempel: Ok, det finns visst ett register (som också verkar innebära etnisk registrering av romer) vi har därför anmält oss själva. Utredningen kommer avgöra vem som är ansvarig.

Steg tre innebär i praktiken två saker. (i) Media och andra upprörda lugnar ner sig, då de tänker sig att en utredning kommer ställa saker tillrätta (så är i själva verket sällan fallet, men det är en annan historia). (ii) Polisen kan nu hänvisa till den pågående utredningen och i tystnad luta sig tillbaka och invänta att stormen blåser över. Antingen läggs utredningen senare ned eller så identifierar den en enskild polis som skyldig.

Problemet med en polisutredning är att den av sin natur inte komma till rätta med strukturella problem, och många av myndighetens brister är just strukturella. De enskilda rötäggen som det så ofta pratas om i dessa sammanhang är bara en produkt av sista ledet i myndighetens förnekelsestrategi och således kan de inte vara just enskilda.

*Vi har valt att inte presentera fotnoter i detta inlägg men för den som är intresserad av att kolla upp våra påståenden rekommenderar vi boken “Polisen bakom kulisserna” av forskaren och polisen Stefan Holgersson. Mycket fakta i denna artikelserie hämtas därifrån.

Det var vid spisa sent en lördagskväll

Det var vid spisa sent en lördagskväll

 

Hemsidan är uppdaterad!

Nu finns äntligen information om LOB, lagen om omhändertagande av berusad person.

Som hörs på namnet så kan polisen alltså under vissa omständigheter omhänderta någon för att den är berusad. Vad innebär det i praktiken?

När är du tillräckligt berusad för att bli omhändertagen?

Vart tar dom dig?

Får de omhänderta dig även om du är full i ditt eget hem?

Frågorna är många, men svaren är äntligen här:

Lär dig grunderna om LOB innan du går ut ikväll.